opepp

Peppen från förra inlägget går på sparlåga. Är så extremt döless på avancerad skitmikroekonomi och avancerad idiotiekonometri att jag har suttit och skrapat ut torkat stearin från mina ljuslyktor med en sax idag i alldeles för många minuter bara för att göra något annat. 
 
Corbalen igår var fantastisk och jag och Alex valsade/buggade/foxtrot-ish/påhitt/jag-vill-leda-men-är-ju-tjejen/twerkade tills vi fick nog och kan leva på detta fram till nästa års bal. Bilder kommer då jag tagit mig igenom de tre mardrömsdagarna som börjar imorgon. Är inte ens sugen på choklad längre. Har sjunkit alldeles för långt ner i min skrivbordsstol (köksstol) som jag senaste veckan i princip har bott på. 
 

Inte ett pk-inlägg

Idag kom jag att börja tänka på hur många dagar det var sedan jag faktiskt började på civilekonomprogrammet här i Lund. Det är en herrans massa dagar. Jag flyttade ner som en nittonåring (jag skrattar ju åt novischerna som är 94:or för de är så små) och tyckte jag var väldigt vuxen. Åh om jag fick säga några ord till Cassandra för tre år sedan skulle det vara att jag inte visste så mycket om världen som jag trodde. Det jag kan visserligen inte nu heller, jag kommer förmodligen sitta om tre år och skratta åt mitt 22:åriga jag och tycka jag är mycket mer vuxen som 25 (bara 25 tycker jag låter extremt vuxet just nu, kan inte föreställa mig själv vara så gammal). Berest, oui men världsvan, non. Jag tänker att världsvan även kan betyda världsvan i bemärkelsen att vara kvar på samma plats och resa i att träffa folk, dricka ett glas vin för mycket och ha diskussioner om öl och politik, göra saker ensam, storhandla och frakta hem allt på en cykel med trasig cykelkorg, skälla ut elleverantörer för de ringt dig fem gånger på en månad, gå i kyrkan och försvara katolicismen, växa i att se en klarare bild av sig själv. Dock en ofullständig bild av sig själv, men kanske med lite starkare konturer. 
 
Det bästa valet jag hittills gjort i mitt liv var att flytta hemifrån till en helt skogstokig stad med människor som säger kåååv istället för korv. Jag med min något inbillade sociala kompetens och nyfikenhet har funnit en sån perfekt stimulans för själen där jag trots allt mitt grottmänniskobeteende inför tentaveckan och sömnbrist utav helskotta kan säga att jag är i en punkt i livet där jag är lycklig. Även om man i Sverige inte får göra ett sådan uttalande så skyller jag på min asiatiska sida. Jag är så stolt över vad jag har åstadkommit hitills. Det finns ögonblick där jag absolut tvivlar på om ett uttalande, agerande, val, shot hit eller dit var så lämpligt, men samtidigt så kan man inte leva om man är dum i huvudet någon gång. Denna moral-självinsikts-skjutauppattplugga-predikan kommer sällan i bloggen mest för att jag ibland tänker att det är sånt här man inte vill läsa om, hur jag sitter och är så stolt över mig själv och till och med vågar göra ett uttalande om att jag är lycklig och att det blir så sentimentalt/pinsamt/shitminaföräldrarläser, men idag är jag lite rebellisk. 
 
Jag har en superfin lägenhet, läser i världens tokigaste stad, har världens finaste och mest underbara pojkvän, har en skogstokig familj, en knäppis i Uppsala som bara är knäpp, en påse clementiner i väskan, Tamam och alla vänner, och så har jag mig själv. 
 
Fred och kärlek, nu måste jag sluta innan jag börjar grina. 
 

Höst

Nu har jag hostat fyra nätter i rad och har provat att sova både i sängen, soffan och schäslongen, men sover lika dåligt ändå. Har förmodligen dragit på mig skitinfluensan.  Passar annars rätt bra att vara sjuk nu mitt uppe i tentaplugget så jag slipper ta mig någonstans än mellan soffan - köket- toaletten. Håller dock tummarna för att jag är frisk nog att valsa omkring med Alex på Corbalen som är på lördag! 
 
Men mitt i all hosta och snorighet så har jag haft en liten photo shoot med min finaste Malene som är en sådan himla duktig fotograf, och en fenomenalvän dessutom. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg